Vi har blivit avtrubbade av allt offentligt skräp

I dag blir det en ridtur på en gammal käpphäst, men eftersom problemet kvarstår får vi ta ett varv till. Det handlar om Sveriges framtid, om vilket slags land vi vill vara i omvärldens ögon.
  Medan ni gottade er i akut sommarvärme kuskade jag runt och mötte våren på kontinenten. Under fem dagar rörde vi oss i Tyskland och Frankrike, genom storstäder och småstäder och landsbygd, färdades längs autobahn och landsvägar, beträdde såväl avenyer som gator och torg, besökte både typiska turistmål och vardagliga köpcentra. Och ingenstans såg vi något av följande:
   Drivor av papper, cigarettpaket och annat skräp som tillåts ligga och drälla på gatorna utan åtgärd.
   Söndersparkade papperskorgar med sitt innehåll vällande ut på trottoarer och flaxande fritt i vinden.
   Vanskötta gräsmattor och andra grönytor där ogräset tävlar om utrymmet med ölburkar och pizzakartonger.
   Vildvuxna vägdiken fulla med avfall som kastats ut av människor som vill hålla sina bilar rena och fina.
   Nerpissade parkeringshus och andra stinkande miljöer där kräkreflexerna prövas till det yttersta.
   Högar med tomma förpackningar och söligt skräp utanför hamburgerrestauranger, närbutiker och kiosker.
   Busshållplatser fulla av krossade ölflaskor, skramlande läskburkar och övergivna gratistidningar.
   Trasiga ljuddämpare, sönderslitna däck och rostiga bilvrak som lämnats vind för våg längs vägarna.
   Förfallna ruckel, debil graffiti och idiotiskt handmålade felstavade skyltar med reklam för allehanda krafs.

  I Sverige är dessa trista vyer numera så vanliga att vi blivit avtrubbade.
  På kontinenten är de påtagligt sällsynta. I stället såg vi livs levande gatsopare, ambitiösa parkarbetare och butiksägare som hellre skulle gå i konkurs än låta sin del av trottoaren vara ostädad.
  Jag tror att man kan döma ett land efter sin offentliga hygienstandard. Det fanns en tid när den svenska renheten slog utländska besökare med häpnad och bidrog till bilden av ett välmående land där medborgarna var stolta över vad man givits och vad man skapat. Den Sverigebilden framstår i dag som ett gulnat gammalt vykort.

  Om det beror på den allmänna nedmonteringen av de stolta välfärdssystemen eller på en kollektiv demoralisering är oklart. Förmodligen är det flera samverkande orsaker. Men jag vet att när sommarens turister sett sig mätta på stugor och slott kommer de att se det svenska förfallet. Visst är det tragiskt?

Anders Westgårdh

Publicerad: 2004-05-11

Aftonbladet 11 maj 2004

Akuta problem för kommuner och landsting

ANDERS JONSSON
Bevakar politik
anders.jonsson@svd.se
08-13 50 00

Går det överhuvudtaget att fortsätta med nuvarande organisation och betalning?
Det är frågan som ställs på sin spets efter beskedet om nya stora underskott för kommuner och landsting redan i år.

För vanligt folk är det hela mycket förvirrande. Ena dagen finansministern som presenterar vårbudget och slår sig för bröstet för hur mycket mer pengar kommuner och landsting får. Några veckor senare larm om nya stora underskott som kräver ytterligare nedskärningar och skattehöjningar, trots att skatten redan höjts.
Det är inte underligt att ledningarna för kommun- och landstingsförbunden misströstar och efterlyser diskussionen om hur den offentligt finansierade så kallade välfärden ska betalas i framtiden.
De akuta problemen för i år beror på att regeringen slog till med en slutreglering av pensionsreformen och på ett bräde drog in 2,6 miljarder från kommunsektorn. De pengarna ska staten av allt att döma ha, men att få kallduschen mitt under innevarande budgetår för att finansministern skulle klara det statliga utgiftstaket smakade surt för kommunerna. Mer allvarligt är ändå att skatteintäkterna blivit betydligt lägre än beräknat eftersom sysselsättningen sjunker.

Långsiktigt är det alltså absolut nödvändigt att sysselsättningen ökar om ekvationen ska gå ihop utan stora skattehöjningar. Men frågan är om ens det räcker. Behoven av kommunernas och landstingens tjänster ökar när befolkningen åldras samtidigt som statsbidragen inte räknas upp med kostnadsökningarna.
Trots Bosse Ringholms glada budskap i vårbudgeten fick kommunsektorn i själva verket mindre pengar för de kommande åren jämfört med tidigare. Statsbidragen växer i takt med andra skattebaser, men ger inga pengar över till att möta ökad efterfrågan.
Till det kan läggas de uppgifter som kommuner och landsting ålagts av staten på senare år utan att ha fått full kompensation för kostnaderna. Det handlar bland annat om maxtaxan i barnomsorgen och handikappades rätt till boende och assistans, enligt LSS. Kommunförbundet har tidigare visat att kommunerna totalt sett har 13 miljarder mindre i statsbidrag i år jämfört med 1993 om man tar hänsyn till inflationen.

Realt sett har kommunsektorn alltså fått mindre pengar att röra sig med samtidigt som regeringen och samarbetspartierna åtminstone två gånger per år när budgetarna presenteras försöker ge intryck om motsatsen.
Ena dagen mer pengar enligt finansministern i TV, nästa dag nedskärningar och höjd skatt enligt kommunal- och landstingsrådet i lokaltidningen.
Frågan är hur länge det kan fortsätta så.

Svenska Dagbladet 12 maj 2004