Sweden       Websites A-Z          Content A-Z          Global content             

MARBURGVIRUS

Epidemiologisk övervakning av sjukdomar orsakade av artropodburna (arbo)-, gnagarburna- samt hemorragiska feber-virus i Sverige.

Antal

Ockelbosjukan orsakas av Sindbis-lika virus som överförs via stickmyggor till människa. Sjukdomen, som beskrevs första gången i Sverige på 60-talet, uppträder endast i de östra delarna av mellersta Sverige. Symptomen är framförallt feber, ledvärk och hudutslag. Under 80-talet diagnostiserades i medeltal 30 patienter varje år. Mycket få fall inträffade i början av nittiotalet men under 1995 rapporterades 33 fall.

Nephropathia epidemica, NE, som karakteriseras av feber, buksmärtor och njurpåverkan, beskrevs i Sverige redan på 30-talet. Det virus som orsakar sjukdomen (Puumala virus) isolerades först 1983. Virus finns hos vår vanligaste gnagare, skogssorken (Clethrionomys glareolus) och överförs till människan via damm från sork-exkrementer. Sjukdomen är endemisk i de norra 2/3 av landet där mellan 100 och 300 patienter diagnostiseras varje år.

Fästinburet encefalitvirus, TBEV överförs till människan via fästingar (Ixodes ricinus). TBEs utbredningsområde är begränsat till östkusten, från Uppland ner till Skåne. 30 till 100 fall diagnostiseras varje år.

Inkoovirus, som tillhör Californiagruppens virus, har isolerats från stickmyggor i Sverige. Antikroppsprevalensen för Inkoovirus är mycket hög hos befolkningen i norra Sverige, men ingen sjukdom har kunnat associeras till detta virus i Sverige.

Denguefeber är den vanligaste importerade vektorburna virussjukdomen i Sverige. Av de 161 patienter som diagnostiserades mellan 1991 och 1993 hade flertalet (86%) smittats under resor i Sydost-asien. 53% hade vistats i Thailand.

Det första fallet i Sverige av Japansk encefalit (JE) diagnostiserades 1994 hos en patient som turistat på Bali.

1984 kunde sju fall av Sandmyggefeber (SFF) konfirmeras serologiskt bland de svenska FN-trupperna på Cypern. Under samma år diagnostiserades SFF även hos en svensk turist som besökt Cypern. Mellan åren 1986 och 1989 inträffade sammanlagt 37 fall av SFF bland svenskar (ett fall vardera av Naples- respektive Toscanavirus infektioner samt 35 fall av Sicilian-virus infektioner).

Efter en resa i Afrika, i ett område söder om Sahara känt för sporadiska fall av Marburgvirus-infektioner, insjuknade 1991 en ung man med klassiska symptom av virusorsakad blödarfeber. Med elektronmikroskopi påvisades i serumprover förekomst av partiklar med en storlek som överensstämmer med storleken hos filovirus. Indirekt immuno-fluorescens test var under en period positiv mot Marburgvirus.

Marburgvirus-antigen stimulerade lymfocyt-proliferation 3.9-falt 11 månader efter insjuknandet. Omfattande försök att från akutprover isolera virus i cellkultur och i djur (marsvin och apor) misslyckades. Resultaten tyder på att patienten kan ha varit infekterad av ett filovirus men ingen definitiv diagnos kunde fastställas. Detta fall visar inte bara de diagnostiska svårigheterna vid blödarfeber utan också hur svårt det är att vårda en patient med blödarfeber i modern intensivvård utan att personalen exponeras.