Nu finns dessutom bevis för att ruset stänger av vår förmåga till kritiskt tänkande.

Det hävdar de brittiska neurologerna Andreas Bartels och Semir Zeki vid University College i London.

För några år sedan kunde de visa att romantisk kärlek är ett tillstånd som uppstår när en del av hjärnans så kallade belöningssystem aktiveras.

Halterna av hormoner som oxytocin och vasopressin höjs kraftigt, vilket framkallar de starka känslor av samhörighet och lycka vi känner när vi tänker på vår älskade.

I en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften NeuroImage visar nu Bartels och Zeki, med stöd av magnetröntgen, att även det vi kallar moderskärlek har samma grund.

Men det mest intressanta med studien är upptäckten att det hormonstyrda kärleksruset kopplar bort, deaktiverar, vissa regioner i hjärnan.

Blind kärlek

Dessa regioner är förknippade med negativa känslor, social kompetens, och förmågan att genomskåda andra människor, att göra sig en bild av deras intentioner och deras dolda sidor.

Under kärleksruset förlorar vi med andra ord vår medfödda misstänksamhet. Vi ser vår älskade genom att filter där skavankerna avlägsnats.

Det är uppenbart, skriver Bartels och Zeki, att systemet har evolutionära rötter.

 Generna som i grunden styr det hela, "vill" att vi ska känna oss rusiga och inte tänka kritiskt – givetvis med avsikten att kärleken ska leda till befruktning och nya kopior av samma gener.

Samma motiv ligger bakom moderskärleken. Den nyblivna modern ska helst betrakta sin avkomma okritiskt och blåögt.

Hormonernas fångar

Vi tycks med andra ord vara våra geners och hormoners fångar. Detta faktum belyses ytterligare av en annan studie (Nature 040617) utförd av forskare i USA.

 De har lyckats göra en promiskuös djurart – den amerikanska ängssorken – monogam.
Hannarna hos ängssorken parar sig normalt med så många honor de kan och tar ingen del i ungarnas omvårdnad. Detta skiljer dem från hannarna hos den närbesläktade präriesorken som lever i monogama parförhållanden.

I experimentet överförde forskarna en gen från präriesorken till ett antal ängssorkhannar. Genen ökade antalet receptorer för vasopressin i hjärnan.

Resultat: de annars så promiskuösa ängssorkarna blev omgående monogama. De tappade intresset för en massa lösa sexförbindelser och höll sig i fortsättningen till en enda hona. Ett tydligare bevis för hormonernas makt är svårt att hitta.