Billig sandal tål inte blöta
DN Konsument har låtit Textil- och läderlaboratoriet,
testa tre par sandaler i olika prisklasser. Den billigaste överlevde inte
provet.
Everest i lågprisklassen
från Stadium kostar 199 kronor, för Vagabond i mellanklassen från Din Sko
får vi betala 550 kronor och den dyraste är Tevas grövre sandal från
Naturkompaniet som kostar 899 kronor.
Tevas sandal får högsta betyg för hållbarhet
och funktion på alla punkter, ett litet aber är att mönstrets grå slinga på
remmarna blir uppruggat när sandalerna genomgår våtsimuleringstestet, fem
maskintvättar i 40 grader och torktumling i 45 grader mellan varje tvätt.
Remmarna får ett fint tunnhårigt skägg, som kan ha åstadkommits av andra
kardborrband eller vassa delar på medtvättande sandaler.
- Det är en så kallad snagging eller upphakning, förklarar Gunilla Jönsson,
chef för Textil- och läderlaboratoriet. Det beror på att de vävda banden av
starkt helsyntetiskt garn består av långa tunna fibrer som ej är vridna om
varandra. Samma fenomen uppstår också på bävernylon.
Det är ett missprydande skönhetsfel men har ingenting med sandalens styrka
och hållbarhet att göra. Med en rakhyvel rakar vi bort skäggtussarna.
Everestsandalerna får klart godkänt i de flesta testmoment men klarar inte
våtsimuleringen. Redan efter andra tvätten krymper innersula och limmet
lossnar från yttersulan eftersom de är dåligt ihopklistrade.
Det behövs inte mycket för att man ska få ett
glapp mellan ytter- och innersulan. Den kan krympa av fotens värme. Sand och
smuts kan tränga ner i springan mellan inner- och yttersulan och få klistret
att släppa. Går man i vattenbrynet med sandalerna kan en stor mängd vatten
tränga in och ligga kvar i yttersulans hålrum.
Vagabond, som är lättviktaren i testet, klarar alla testmomenten med god
marginal även om de inte lever upp till Tevas resultat, men är klart
prisvärda.
På laboratoriet sågar man itu sulorna för att se hur de är uppbyggda och hur
remmarna är fästade. Tevas sulor är helt genomgjutna och remmarna går under
hela sulan. På Everest och Vagabond är remmarna klistrade en bit in mellan
ytter- och innersulan. Vagabonds sula är uppbyggd i två helgjutna lager
medan Everests yttersula har kvadratiska hålfack på yttersulan, på fackens
överkanter är innersulan klistrad, det blir en liten och skör
anläggningsyta.
Alla tre sandalerna behöll sin spänst genom
det tuffa sulflextestet Rossflex. Sulan böjs en gång i sekunden i 90 graders
vinkel 115.000 gånger. Här kan sulan bli sladdrig eller så kan det uppstå
sprickor eller andra skador om sulans gummi inte håller måttet.
Hur remmarnas infästning håller provas genom att man drar i remmarna tills
de lossar eller någon skada uppstår. Man mäter dragkraften i Newton (N).
Efter 349 N lossnar Everests remmar från sulan, tätt följda av Vagabonds som
lossnar vid 392 N. Tevas remmar lossnar inte, däremot spricker sömmen där
syntetremmen är fastsydd vid en plastskoning vid 739 N, men gummit under
remmen är fortfarande intakt. Då avbryts testet. Det är en kraft som
motsvarar 75 kilo och sömmen går också att sy ihop igen.
Kardborrbandens låsförmåga testades, dels på nya band, dels efter
nedsmutsning då banden bearbetats med en blandning av sågspån och
blästersand.
Alla sandalerna har 20 millimeter breda
kardborrband. Längden på banden varierar. Vid vristen är Vagabonds och
Everests band 6,5 centimeter och Tevas band är 11,5 centimeter långa. Tevas
kardborrar är kraftigare och har tätare piggar än de andra.
Låsstyrkan mäts också i Newton.
När banden var rena klarar Teva 8,0 N, Everest 5,5 N och Vagabond 4,6 N.
Efter nedsmutsning blir låsresultatet 7,0 N för Teva, 3,4 för Everest och
4,4 N för Vagabond. Alla hamnar över gränsen för godkänt.
- Väl ute i affärerna är det svårt att jämföra sandaler, säger Gunilla
Jönsson, man har inte en chans att se hur sulorna är uppbyggda, eller om
innersulan ska krympa eller är dåligt klistrad.
Men man kan dra och slita i remmar och lyssna
på om klister knastrar, se hur fogarna ser ut där remmarna går ner i sulan.
Ett sätt är att flexa sulan i 90 graders vinkel, då kan man ge akt på var
och sulan viker sig. En helgjuten sula är kraftigare och stadigare än en
ihålig, där smuts och sand lätt tränger ner och nöter på klistringen.
- Kardborrbanden däremot är nästan det enda man själv kan känna vilken kraft
som behövs för att få upp, säger Gunilla Jönsson.
Monika Langlet,
monika.langlet@dn.se
Artikeln hämtad ur Dagens Nyheter 17 maj 2004 |